Inlägg B: Pressetik

För detta andra inlägg på denna blogg är uppgiften att fundera över var vi står när det gäller pressetik och vad det står för när man bestämmer vilka detaljer man skall inkludera i ett reportage.
För att föra en konstruktiv debatt kring pressetiken tycker jag att vi behöver dela upp de etiska dilemman som vi ställs inför i olika kategorier.

Men innan dess bör vi konstatera lite olika saker:
Pressetiken handlar just om vad pressen har för rättigheter och moraliska skyldigheter. Något som är relaterat till detta är exempelvis den debatt "fotograferande på allmän plats". I den debatten framfördes det starka åsikter om att det skulle påverka mediernas möjlighet att bevaka olika händelser. Alltså behöver vi först reda ut några saker som skiljer rollen som medierna har i denna debatt och den roll som en privatperson har.
Jag kommer alltså för denna första del koncentrera mig på just fotograferande och avvaktar med infallsvinkeln kring information i allmänhet till längre fram i texten.

Först måste vi utreda vad som är en kränkning. För mig är det två olika begrepp som kan användas för att definiera detta. Det första är våra egna känslor, om jag upplever mig som kränkt kan jag vara det i lagens mening, eller så är jag alldeles för "lättstött". Det andra är om andra upplever att jag blivit kränkt, alltså om jag själv inte upptäckt kränkningen eller om jag inte är så berörd av det kränkande.
Om jag själv känner mig kränkt är jag ju de facto det och det må vara tråkigt, men det som vi bör luta oss mot när vi ser till vad en kränkning är är vad samhället som helhet anser vara en kränkning, vilket i slutändan bestämmer vad som är kränkning i laglig mening. Lagens ord är dock av mindre vikt i detta fall då det handlar om etiska och moraliska bedömningar snarare än klara lagbrott.

Nästa steg är att se i vilka situationer en kränkning kan förekomma. Låt oss fortsätta på inslagen väg om fotografering, så ser vi att kränkningar kan förekomma vid olika tidpunkter i fotograferandet:

1. Scoutning - fotografens förarbete innan själva fotograferandet
2. Fotograferandet - när bilden i fråga tas
3. Hanterandet - vad som sker med bilden efteråt
4. Publicerandet - när bilden görs tillgänglig för en publik

Här bör påpekas att många situationer som kan vara kränkande inte leder till någon punkt nummer fyra kommer att inträffa och då kan det vara så att man aldrig upptäcker kränkningen, men det är i en sådan situation som det är viktigt att komma ihåg att den som är utsatt inte nödvändigtvis måste vara medveten om kränkningen för att det skall vara en kränkning.

Kränkningar som det handlar om i detta fall är integritetskränkningar som är av "immateriell karaktär". Med det menar jag att kränkningen inte tar fysisk form, såsom t.ex. sexuella trakasserier, som kan handla om beröring eller tilltal. De kränkningar jag vill diskutera här handlar om när vi blir kränkta av att vara (ha varit) observerade eller bevakade och hur graden av kränkning ändras då detta publiceras eller upptäcks.

Låt oss därför se vad det är för kränkning vi kan utsättas för i de första skedena. Om man befinner sig på offentlig plats får man räkna med att kunna bli observerad, men vi kan bara räkna med det där det finns möjlighet för någon annan att befinna sig "på samma plats samtidigt" eller på så kort avstånd att man kan bli observerad på håll.
Exempel på vad som inte ingår i detta är om någon monterar en kamera på en t.ex. en toalett. Då är det ett kränkande övertramp, men låt oss återkomma till denna situation senare*. En situation som är mer tvetydig är om någon står så långt bort att man måste använda kikare för att observera. Så länge det inte dokumenteras något finns ju inget för att bevisa att en kränkning skett och så länge det inte handlar om något intrång (men då är vi inne på att det inte längre är någon offentlig plats, och det blir en helt annan situation, som mycket starkare är kopplat till pressfriheten och integritetslagstiftningen än de etiska dilemman som diskuteras här) är det ju inget som går att göra något åt, även om det naturligtvis kan uppfattas mycket kränkande om den som observerar blir upptäckt.
Jag anser att fotograferandet kan ses på samma sätt som observerandet nämnt ovan, den enda skillnaden jag gör är att det förra inte nödvändigtvis innebär något dokumenterande och att det därmed finns "fler kryphål" där det inte längre konstituerar en kränkning.
Hanterandet är nog det mest varierande skedet. Om det kommer ske ett publicerande är nog detta skede försumbart i jämförelse, då oavsett hur hanterandet faktiskt ser ut ger publiceringen en möjlighet för vem som helst att hantera bilden hur som helst, vilket är en värre kränkning, även om fotografen i fråga fortfarande kan ha ensam tillgång till bilden i bättre kvalitet. När hanterandet är det sista steget kan det skilja sig mycket åt, då bilden i fråga kan hamna i en byrålåda eller säljas till en porrsida (här kommer vi in till ett fjärde steg igen, men jag tar med det som ett exempel då publicering annars kan föra tankarna till enbart traditionella media) och allt där emellan, vilket naturligt ger olika kränkningsgrad.

Låt oss här gå vidare till olika kategorier jag nämnde i första stycket. Jag avser med dessa kategorier vilka typer av situationer som kan inträffa när traditionella medier väljer att publicera information.

1. Information publicerad om en förövare, namngiven eller ej
2. Information publicerad om en förmodad förövare, namngiven eller ej
3. Information publicerad om en för allmänheten välkänd person
4. Information publicerad om en för allmänheten okänd person, namngiven
5. Information publicerad om en för allmänheten okänd person, ej namngiven

När det gäller mediers publicering av över huvud taget så ser jag det som självklart att medierna skall vara granskande och transparenta. Jag vet att det finns lagar om att skydda källor till information, men det är inte det jag syftar på när jag nämnder transparens som en självklarhet. Vad jag menar med det är att medierna på ett eller annat sätt skall ge konsumenten möjlighet att bedöma informationen källkritiskt genom att öppet tillkännage saker som politisk vinkling etc.
Med det sagt så innebär detta inte att medierna inte kan vara hjälpande och granskande. Låt oss ta Efterlyst i tv3 som exempel:

Visst är det mediernas uppgift att granska även polisen, men polisen kan i många fall ha stor nytta av vad allmänheten har för information om ett speciellt händelseförlopp och medierna är ju ett bra sätt att nå ut till allmänheten med en önskan om sådan information. I just Efterlyst är det ju meningen att allmänheten skall ges möjlighet att identifiera en förövare och så länge polisen godkänt publiceringen av viss information (för att t.ex. hemlighålla annan information för att bedöma trovärdigheten i källor) så vet vi ju att det är till polisens hjälp som detta publiceras.

Om vi ser till de två första kategorierna ovan så beror en eventuell integritetskränkning och den etiska bedömningen av detta till stor del på i vilket syfte detta publiceras. I t.ex. USA måste en dömd sexförbrytare meddela sig till sina grannar, så att alla vet att det bor en förövare i kvarteret. Jag förespråkar inte att vi skall ha en sådan lagstiftning i Sverige, men mycket information är ju i Sverige offentlig, så att medier väljer att publicera sådan information handlar i första hand inte så mycket om att offentliggöra information som att sprida den.

Om det handlar om samhällsinformation kan mycket av dagens publicering rättfärdigas, men som tidigare nämnt är mediernas roll att granska (och informera) inte at döma. Alltså måste medierna vara försiktiga när det handlar om förmodade förövare och när det finns motstridiga eller bristfälliga källor.

Vad gäller själva integritetskränkningen av att namnge förövare och förmodade dito pratar man mycket om hur en namnpublicering skulle påverka de runtomkring dessa människor. T.ex. finns farhågor om att barn till en förövare skall mobbas i skolan. I min mening är detta inte något som spelar så stor roll, för i de flesta fall (som jag kommit i kontakt med, antingen personligen eller via media) får jag uppfattningen om att publiceringen inte skulle påverka det lokala samhällets bild av personen i fråga och dennes släktingar.

Låt oss ta ett exempel: För något år sedan fick jag reda på att en gammal lärare till mig blivit ertappad när han bestämde träff med en 14-årig flicka och blev åtalad för "försök till sexuellt utnyttjande av minderårig" (eller vad det nu heter). Hans namn blev mig veterligen aldrig publicerat i någon media, men vi visste ändå alla vem det handlade om, så för oss hade det ju inte gjort någon skillnad om hans namn blivit publicerat eller inte. Vad gäller säg, nationella media kan man ju då undra vilka i t.ex. Stockholm skulle ha någon nytta av att veta namnet på en lärare i Göteborg anklagad för sexualbrott?
Alltså, enligt min åsikt så är det när det gäller publicering av information kring förövare och misstänkta inte en fråga om pressetik utan en fråga om allmännytta och nyhetsvärde...

Visst, vid tillfället för publicering av namn eller bild på en förövare kanske inte det lokala samhället har koll, men jag tvivlar inte på att samhället förr eller senare skulle få tag i informationen förr eller senare.

Vad gäller de tre senare kategorierna ser inte jag någon allmännytta, men däremot kan informationen innebära ett visst nyhetsvärde, vad gäller de "identifierande detaljerna". Låt oss säga att det skett en trafikolycka, då kan det vara nytta för allmänheten att det skett, för att man ska veta varför det är kö eller att man måste ta en annan väg, men vem som är drabbad är inte någon allmännytta. För att ta ett ytterligare exempel från utlandet så kan vi nämna prinsessan Diana. Det var ett stort nyhetsvärde att det var just hon som omkommit, vilket som jag förstått det stod klart rätt tidigt, men det hade inget med allmännyttan om trafikolyckan i sig att göra...

Jag tror att kategori 4 och 5 ovan inte omgärdas av så mycket dilemman, då känsliga uppgifter om "vem som helst" inte har något nyhetsvärde, så då är det nog vanligare att man helt enkelt struntar i att publicera "de saftiga detaljerna", såvida man inte ser det som så viktigt att man försöker göra om nyheten till kategori 3. Vad jag menar med detta är att "okända" personer inte är intressanta för allmänheten, men om vi istället hänger upp informationen på någon identifiering, som t.ex. "33-åringen", är det lättare att få nyheten intressant...
Jag vet att jag generaliserar, men då "återstår" kategori 3. Här har vi nyheter som likt exemplet med prinsessan Diana ovan har ett nyhetsvärde just för att det är en kändis inblandad. Visst, många sådana nyheter har ett värde enbart på grund av att det är en kändis inblandad och merparten av dessa är gränsande till integritetskränkande. Men, låt mig först ta ett exempel på en icke kränkande (i mina ögon) nyhet: "Kungen körde för fort", jag menar, vem har inte gjort det? Det som gör den nyheten ens lite intressant är ju det faktum att Kungen inte kan bli straffad, vilket gav (ger?) upphov till en debatt om monarkins ställning i Sverige, men den tar vi en annan gång...

Något som är populärt att publicera i kategori 3 (främst skvallertidningar) är "nakenbilder" på kändisar. Det enda nyhetsvärdet en sådan publicering kan ha är för att visa att även offentliga personer släpper loss ibland. Dessa bilder är ju dessutom oftast tagna från så långt håll att det enda man kan se är att "Jo, Kate Middleton har också bröst". Nähä?!
Jag förstår personligen inte riktigt varför det är intressant att se dessa bilder, eller varför det skulle vara så oerhört dåligt att de publicerades**. Alltså, de publiceras för att det är "skandalvärde" på bilderna och att de därmed säljer tidningar, alltså, de tidningar som publicerar sådana bilder gör en bedömning där ekonomi är en faktor, för de får ju inte bilderna gratis Och har de väl betalat för dem vill de få valuta för pengarna, så då blåser de liv i skandalelden så gott de kan... men varför vill vi (allmänheten) se dessa bilder, varför blir det en efterfrågan på tidningarna...?
**Visst, det tråkigt för de drabbade, men vad är skillnaden på att få veta att Kate Middleton solar toppless och att Göran Persson provsmakar påskgodis, egentligen? Inget av det är ju särskilt ovanligt bland allmänheten....
Att förneka att det finns ett sug efter skandalbilder (även om jag inte förstår riktigt varför) vore dumt, men samtidigt vill jag inte gå så långt att säga att kändisar inte får sola toppless om de vill. Det är samma argument som att säga att våldtäktsoffer får skylla sig själva eftersom de klär sig utmanande...
Det kommer alltid att finnas fotografer som hoppas på "saftiga bilder" och det kommer finnas medier som är beredda att betala för dessa bilder, men det finns en anledning till varför vi kallar det skvallerpress. Seriösa medier får helt enkelt se till att hålla sig till en högre moral och visa på att det finns behov av fri lagstiftning som tillåter visst integritetsintrång, så länge det har ett nyhetsvärde.

Vad gäller den lagstiftningen kan man ju undra hur det skulle vara möjligt att stoppa dessa typer av bilder om man skulle vilja. Jag menar, en engelsk kvinna, fotograferad i Frankrike och bilderna publicerade i bland annat Sverige, mer internationellt än så är det ju svårt att föreställa sig.

*Här återkommer jag nu till sist till min lilla stjärnmarkering i stycket innan jag beskrev de fem kategorierna. Lagstiftningen är till för att hindra kränkningar, och vare sig det handlar om monterande av kameror inne på toaletter eller fotografernade av personer som solar toppless så är det ju i själva foto-ögonblicket som bilden produceras, och det naturliga vore ju att därmed helt förbjuda fotografering på allmän plats, men så enkelt är det ju inte...
För det första så finns det en uppsjö av typer av fotografer (låt oss hålla oss till stillbild för tillfället) som fotograferar på allmän plats (emellanåt):

• Nyhetsfotografer
• Skvallerfotografer (paparazzos)
• Gatufotografer (samtidsdokumentation)
• Turister (här samlar jag alla som "tar bilder för att visa att jag var här")
• Reklamfotografer
• Dokumentärfotografer (arkitektur- och landskapsfotografi)
• Perverterade personer
• och många fler (kommer inte på fler just nu)

Jag ser det som att gatufotografer, turister, reklamfotografer och dokumentärfotografer möjligen kan råka fotografera något kränkande, men om de gör så kommer detta gallras ut när de går igenom sina bilder senare (i annat fall är de inte kvar i dessa kategorier i mitt tycke). Skulle de råka få en bild på någon topless kändis skulle de flesta nog inte göra något mer än att ha lite roligt åt det själva heller...

Nyhetsfotografer är ute efter att fotografera seriösa nyhetshändelser, och råkar de komma i kontakt med något potentiellt kränkande (med nyhetsvärde) är det deras jobb att dokumentera detta. Innan någon av deras bilder publiceras gallrar de själva vad som skall skickas till bildredaktören, som sedan gallrar där. Är det en seriös tidning kommer inte felaktiga bilder förbi. Skulle så ändå ske är det upp till drabbade att begära ersättning genom laga väg. Utan att ett visst ansvar för upprättelse faller på den drabbade försvinner fotografens möjlighet att utföra sitt jobb som nyhetsdokumenterare, då fotografen i förväg måste bli sin egen bildredaktör, och därmed riskerar att censurera för mycket. Det är samma debatt som med yttrandefriheten på nätet, där ACTA hade inneburit att om din internet-leverantör tror att du gjort något olagligt är det säkrare för dem att helt sonika stänga av dig för annars är det deras ansvar...
Skvallerfotografer lever på skandalkulturen och letar aktivt efter dessa bilder, men de gör heller ingen hemlighet av att de gör det. Jag menar, det finns många fotografer som blivit (inte utan anledning troligtvis) slagna av irriterade kändisar, så båda parter känner liksom till varandra... Det innebär att även om skvallerfotografens mål är skandalbilder så finns en respekt i det att om de är för påstridiga kommer deras "offer" stänga in sig och de får inga bilder alls. Och om man förbjöd deras typ av fotograferande skulle ju en turist som råkar se sin idol på stan inte få ta ett kort för att bevisa "mötet" för vännerna...

Då kommer vi till min sista kategori, de perverterade personerna, de som för sitt "eget höga nöjes skull" försöker fotografera (främst) kvinnors underliv och bröst, antingen alla de kommer åt eller någon eller några speciella oavsett om de är kändisar eller ej. Detta är naturligtvis oerhört kränkande och obehagligt för de drabbade, men frågan är hur man skall definiera detta i en lagtext?

Ta kameran på toaletten, som jag nämnde tidigare, som exempel. Om man skriver i en lagtext att det är "förbjudet att använda inspelningsutrustning (lagtexter skrivs ofta så generellt och allomfattande som möjligt) på offentliga inrättningar där vistande personer kan anses vistas i privat miljö". Detta innebär t.ex. att en grävande journalist som fått reda på att ett visst möte skall äga rum på ett hotellrum inte får sätta upp bandspelare eller kamera för att hitta ett scoop. Visst kan man argumentera för att avlyssning etc. är något som är förbehållet polisen, men glöm inte att vi vill ha en granskande media, och då bör detta vara något som skall vara tillåtet.

Vi måste alltså vara medvetna om att alla legitima "informationsinsamlare" (för att inkludera både text och bild) inte kan annonsera sitt närvarande vid alla tillfällen, och det är i vissa fall omöjligt att få godkännande ifrån alla berörda parter, så en eventuell lagstiftning för att förhindra "avsiktligt kränkande" får inte kasta ut barnet med badvattnet, så att säga.

För att visa på detta är det helt enkelt så att seriösa medier bör tänka sig för hur man publicerar uppgifter och hålla sig ganska restriktiva för att visa att det inte är produktionen av materialet (fotograferande och informationsinsamling) som är problemet utan hanteringen av detta material i efterhand.

Men vi måste också kunna luta oss emot att viss information faktiskt är allmännyttiga och därmed har ett värde i sig för att bli publicerade

Dessutom måste media bli bättre på att i uppenbara fall när det är självklart att förberedelser gjorts i "ont uppsåt" (såsom utplacerande av kameror på toaletter) bör det rapporteras kring detta så man belyser hela förloppet och inte enbart den faktiskt kränkande handlingen. Jag menar, jag skulle kunna placera en kamera på en damtoalett utan att vara kränkande, så länge jag faktiskt inte fotar med den, men varför skulle jag då placera den där från början liksom?

Jag kände vid mitt förra inlägg här att jag nog var i överkant på längd, så då är det väl dags att jag slutar här, då jag tror att jag gjort ett ännu längre inlägg denna gång...

Tack för mig den här gången!